Provar…

… att blogga lite igen. Det var länge sedan sist. Få se hur det käns att skriva här igen. Lovar ingenting 😉

Har tagit några månader på mig att ladda batterierna. Det har varit jobbigt med Kim utomlands och mycket med jobbet. Åkte med Hyzzarna till Åland i höstas för lite hundträning. Hade inte koll på att jag visst hade en depression på gång och jag var nog inte något vidare kul sällskap på den resan. Bröt ihop fullständigt. Ber om ursäkt för det. ”Allt” var jobbigt ett tag efter det men nu har jag styr på allt igen. Mido-träningen fick vila till årsskiftet. Ville ta det lugnt och få perspektiv på saker och ting.

Passade på att gå ned lite kilon som jag stört mig på länge och nu är jag tillbaka på normalvikt och inte överviktig enligt BMI. 😀

Så, vad händer? En hel del.

Trodde Torsten blev bra i höstas men nu är hon sjuk igen. Hon har fått träffa fågelspecialisten igen som konstaterade att Torsten har riktigt dåliga levervärden (över tio gånger högre än det övre referensvärdet) och infektionsbild i blodet. På röntgen är levern enorm. Fågelspecialiten var inte speciellt hoppfull 😦 Torsten ska få en chans att repa sig lite till den 17/2 då vi ska på återbesök. Hon ska äta medicin två gånger dagligen till dess, tre olika sorter ihopblandade. Hon äter och dricker men sover mest annars. Är skitledsen och jobbar stenhårt för att hennes sista troliga tid i livet ska bli bra. Mycket huvudkliande på Torsten blir det 😉

Kim har hunnit vara hemma i några veckor och vi har renoverat sovrum och vardagsrum. Nu har vi en riktig säng för första gången på två år samt en stor ny soffa och platt-TV. Kim råkade tappa tjock-TV:n i golvet och då hade vi inte längre något val, hehe. Nu är han i Japan i några veckor och sedan blir det visst USA igen. Verkar som om han ska få vara hemma i två veckor mellan resorna. Vore trevligt.

Jag och Yvonne har sedan årsskiftet börjat träna på måndagarna på klubben igen. Det går extremt mycket framåt nu. Det är superkul att träna hund igen! Äntligen! Jag har haft tid och fundera en del under vintern och beslutat mig för att ”köra schäfer” igen. Jag har försökt ”tänka kelpie” men har visst ingen vidare talang inom det området. Hittade ett gammalt papper i burspråket från hundungdomtiden med Qvinta. Det var ett pris jag fick från en domare när vi tävlade lydnadsettan. Jag fick hundra kronor och hon läste upp detta vid prisutdelningen:

Dagens stilpris med motivering: Ett otroligt samarbete mellan hund och förare. Ett föredöme för dagens tävlingsförare! Lugnt, koncentrerat och tysta kommandon. Lycka till i fortsättningen!”

Det var dags att börja lite på min egen kunskap igen. Har faktiskt lyckats med en hel del innan Mido. Dags att tro på mig själv igen och sluta tro att alla andra sitter inne med svaren. Jag känner faktiskt min hund bäst. Han är fan inte som andra hundar men jag älskar honom och han är min gölle-kelpie!

Jag insåg att jag både försökt för mycket och för lite med Mido. Har försökt vara så himla pedagogisk och tydlig men det är inte lätt med en hund som har så många konstiga idéer som Mido. Vi har liksom aldrig kommit vidare. Har inte velat få in några konflikter mellan oss i lydnadsträningen då vi redan har problem med tex att han tror han ska dö om han får godis från min vänsterhand och andra udda ticks. Har därför inte pressat honom och insåg att han faktiskt inte tycker det är så kul att jobba då han faktiskt i princip aldrig kommit det det läget att han faktiskt jobbar när vi kört lydnad.

När jag funderat färdigt omsatte jag det i praktik. Ok, jag har en hund som inte klarar av att få godis – skit i godiset. Kör med externbelömning istället. ”Titta Mido, härborta ligger det skinka” och sen ”Nu jäklar jobbar vi!”. Han få helt enkelt jobba tio minuter utan godis, boll eller nåt annat och sen får han allt på en gång. Krav direkt. Inget larv. Har koppel på så han inte kan köra sina illvrål och kasta sig undan som han kör med. Han måste helt enkelt jobba. Och det roliga är: nu fattar han!! Jobba är kul! Han går med jättefin attityd och taggar som fan på arbete. Hallelujah!

Helt plötsligt har vi många moment nästan tävlingfärdiga. Till och med apporteringen har löst sig! Han får apportera innan han får sin mat. Ingen apportering – ingen mat för kelpien. När jag vinklade det så har jag helt plötsligt en bra apportering, hehe. Körde även det i höstas efter Åland där spårningen gick riktigt dåligt. Mido fick helt enkelt spåra upp sin middag i trädgården varje kväll.

Är helt övertygad om att det inte skulle funkat för ett år sedan att träna på det här sättet men nu har han mognat lite. Nu är vi på G. Tränade imorse på promenaden. Lärde in saktagåendet inför framåtsändandet. Han tycker verkligen träning är skitkul nu 🙂 Och jag med…

Annonser

0 Responses to “Provar…”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




februari 2011
M T O T F L S
« Okt   Mar »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28  
Annonser

%d bloggare gillar detta: